Acceptans...

Det känns som jag simmar i lera, varje rörelse går sakta och får massivt motstånd... jag är livrädd för att få huvudet under ytan i rädsla att jag då aldrig kommer upp igen... varje rörelse skär i min kropp som om jag är på väg att brista...men jag simmar, sakta och med förtvivlan, men framåt simmar jag...

Jag har ingen diagnos än.. på gott o ont. Läkarna tror det är fibromyalgi, dvs mitt nervsystem skickar ut felaktiga o förstärkta smärtsignaler, väldigt enkelt förklarat... men jag har ingen diagnos än.
Man ska utesluta andra reumatiska sjukdomar, nervsjukdomar och muskelsjukdomar, pest eller kolera...
Man ska finkamma min kropp och noga söka igenom systemet efter de diagnoser man misstänker... ja diagnosER för vad vore fibromyalgi utan sina följdsjukdomar, och på nåt vis utreds jag nu med för endometrios och ibs och andra ointressanta namn...

Det intressanta är att jag verkligen inte kan ta in att jag är sjuk... jag Ä R sjuk.
Ibland när jag har ordentliga skov och är riktigt sjuk får jag panik och klamrar mig fast vid min fina sambo och tycker fruktansvärt synd om mig själv... medan läkarnas ord ekar om att jag måste acceptera att jag är sjuk...

Jag fullkomligt hatar att känna att min kropp inte klarar det jag vill, att känna mig svag o värdelös... och lägger ner för mycket grubblande på hur det blev så här och hur jag kan komma vidare...
Nån som står mig nära uttryckte otroligt ointelligent att det var konstigt att jag helt plötsligt var så sjuk. Visst är det fantastiskt... hur man en dag är frisk eller bara har lite symptom för att nästa dag bli sämre...
Det är det som är charmen med sjukdomar isn´t it, så många av alla vidriga sjukdomar i världen föds man inte med, utan de kommer faktiskt, från en dag till nästa, smygande eller som en bomb...

Jag har ju trots allt haft problem med detta sen jag var tolv, det har bara vara bättre o sämre perioder men inga såhär dåliga. Nu rasar det ena efter det andra, sjukdomen bröt ut ordentligt nu helt enkelt och jag får ta det för vad det är...
Men det är svårt att acceptera och det är svårt att inte hata...

Just nu provas nya mediciner ut vilket innebär illamående och hormonrubbningar och annat trevligt... som att vara gravid all over again fast utan nån mjuk kärleksluktande liten krabat som belöning... jag kräks på morgnarna, frossar i messmör och gråter över hur min dotters andetag låter när hon sover... allt är upp o ner med andra ord, men jag har världens bästa läkarteam bestående av flera specialister inom sina ämnen och känner mig trygg i att det här kommer gå framåt... sakta och smärtsamt, men framåt... det är allt som räknas :)

Ge mig dubbeldos tack...

Vaknar i ett sovrum som badar av solsken... nej inte alls särskilt mysigt även om det kan låta så... sjukt varmt....

Var till smärtläkaren iförrgår... remisser skickades till röntgen o magnetröntgen av ryggrad, nacke, bäcken, händer, fötter osv. Kommer bli toppen att få utesluta andra problem än fibron med.

Vi diskuterade medicinering och hon reagerade på att det ssri-preparat jag äter krockar med smärtmedicinen så effekt uteblir... inte konstigt att jag inte känt mig hjälpt då.
Hon föreslog cymbalta istället och gav mig lite tid att fundera... läs, gå hem o googla... och OJ!

För det första var biverkningarna inte av denna jord, svettningar (som om jag behövde mer av det) skakningar (ser redan ut som jag har parkinson vissa dagar) viktökning eller viktminskning (så jag kommer antingen kräkas ur mig allt eller bo med huvudet i en chipspåse, nej tack?!) Självmordsbenägenhet (SAY WHAT? så om jag överlever alla andra symptom kommer jag vilja ta livet av mig??) och så yrsel, illamående, kraftig huvudvärk, elektriska impulser som känns som stötar i hjärnan (NEJ jag skojar inte) hyperaktivitet, mani (igen, say what??) osv osv.
Jag har redan glömt vad det var för grundproblem jag hade och ser bara framför mig hur jag kommer sitta i ett hörn o dregla, svettas, skaka och maniskt vilja dö och då o då hoppa till av stötar i hjärnan? Nån som blev sugen att prova?

Jag är ju som sagt inget stort fan av mediciner och det här får mig att bara konstatera att jag bör stå på mig... Det måste bara finnas andra sätt...
Jag har efter idogt letande inte heller hittat nån som faktiskt är särskilt nöjd med dess effekter så det kan väga upp alla biverkningar...
Ska bli intressant att se vad dom kan erbjuda istället...

Hur som, idag är det midsommar och stockholm strålar av sol, härligt... barnen är ute och plockar blommor i rabatterna (hey, what to do liksom) och jag ska påbörja efterrätten till senare, jordgubbs och fläder-trifle...

Trevlig midsommar till er alla <3

Kärlek

Älskade komplicerade lillebror... Mammas lilla groda.

Hur tänkte du nu?!

Lillebror o storasyster slåss o lillebror utbrister förfärat;
- jaha nu kommer du aldrig få nån lillasyster för du sparkade mig på pungen...

Ehhh nånting säger mig att vi borde förklarat bättre då han måttade en spark mot J ;)

Wet wet wet

Tummen ner för stockholms sjukvård... big time... lång historia som jag struntar i att dra men idag har vi söndag med scharlakansfeber och kräk... kryper långt ner under täckena i soffan och ser på kapten sabeltand medan regnet sköljer över stockholm... klass 1 varning minsann vilket gör att inte ens hundarna tänker gå ut...

Trevlig blöt söndag på er...

Kärlek...

Vissa dagar andas kärlek på alla plan. Underbar dag i solen med en av mina bästa.
Förälskade oss i en trubadur som fick hjärtat att slå fortare, det är nåt visst med män som kan sjunga... Puh...

Pysselmani...

Haft dålig dagar o ägnat min tid åt att måla istället... Hellre än bra men jag älskar det :)

I morgon e det smärtkliniken igen...
Sov gott.

Jajamen...

Ikväll har kreativiteten flödat... Älskar att måla med akvarell... Men nu, sova... Om jag kan, lillebror gnisslar tänder o ljudet får mig att vilja krypa ur skinnet... Blä...

Samla mammapoäng

Tack xbox för att jag fick sova en timma i morse efter en strulig natt med lillebror.
Note to myself- skaffa mer barnvänliga spel.

Ouch...

Idag är det strålande sol och varmt... underbart.. min kropp har dock bestämt sig för att hylla fibromyalgin idag så vi ligger i soffan och värker... fingrarna är svullna och gör ont, så som resten av kroppen och muskelsvagheten är ett faktum. Jag försöker dock hålla humöret uppe och letar fram goda recept jag sen förvånansvärt smidigt lyckas övertala min man att baka till mig...

Kanske har det att göra med att han i morse hade en diskussion med sonen som gick ut på att spanska tjejer var hans favorit ;)
Lillebror har en crush på en spansk tjej på sitt dagis och J sa;

-Det är bra, precis som "pappa", gillar spanska tjejer... Han kommer dock på sig och skyndar sig att tillägga, -eh. ja och norrländska då, dom är dom bästa... 

Så i väntan på min banankaka, rabarberpaj och kokostoppar ligger jag här o försöker se så latino ut jag bara kan ;)

Om att utvandra...

Jag får så ofta kommentarer om hur jag kunde lämna vackra jämtland för att flytta till Sthlm.
Ja, jämtland ÄR vackert, no doubt.. Östersund är en jättefin stad och jag har så många favoritplatser där...
Men jag är uppväxt där, förutom någon sväng ner till Helsingborg. Och man blir rätt mätt till slut.

Jag har mycket i mitt förflutna jag gärna skulle sudda bort, val jag gjort, människor jag sårat, valt bort och situationer jag inte vill återuppleva.
Den staden blir till slut bara en påminnelse om allting och allt det vackra tappar sin glans...

Jag kände att det var dags att gå vidare på flera sätt och förälskade mig i stockholm...(och en göteborgare bosatt här, men det är en annan historia) den här staden passar min rastlösa sida perfekt medan det ger mig så mycket mer att bo här än i en småstad där alla känner alla.
Jag har en konstant längtan efter mer och den här staden har alltid något nytt att erbjuda... alla lekparker, stränder, skärgårdar, restauranger, människor, vänner, aktiviteter... Jag har svårt att se att jag ska bli mätt på samma sätt här.
Kanske tröttnar man till slut på myllret och takten man lever i här, men då står alltid min lilla hemstad kvar om jag känner för det. Jag har alla möjligheter öppna för mig...

Vi bor inte centralt, det känns inte optimalt med barn. Vi bor en bit ut men fortfarande bara en tunnelbaneresa bort från city.
I en förort med massor av grönområden och alldeles intill stranden där barnen och vovvarna älskar att leka och jag älskar att promenera...

Vi bor alldeles för trångt, vilket jag har märkt är mer regel än undantag här, och som för alla andra är det svårt att få något större. Dock gör det inget då vi har allt vi behöver i nuläget...

Så på frågan hur jag kunde lämna vackra östersund är svaret, jag flyttade inte bara ifrån något vackert, jag flyttade till något oerhört vackert... och så mycket mer att upptäcka...

Bara att vandra under körsbärsblommorna i kungsträdgården får mitt hjärta att bulta hårdare...

Om lillebroren...

Den tredje februari 2007 fick jag veta att jag väntade mitt tredje barn.
En svindlande tanke som gjorde att jag mestadels gick runt med ett fånigt leende och i så många konversationer jag kunde lyckades jag klämma in att jag minsann skulle bli trebarnsmamma... hur stort är inte det, TRE små kottar som är mina... baaaaraaaa miiiiiina... ja eller nåt sånt ;)

Graviditeten var lugn och gick fort. Jag mådde bra. åt ofantliga mängder paj o kakor och kände mig rutinerad.
Jag noterade att bebben i magen var vild, det var sällan lugnt därinne och barnmorskan var lite bekymrad över hans ovilja att fixera sig.
Till slut fick förlossningen sättas igång ändå utan att min vilding var på plats där han skulle...
Förlossningen var sen a piece of cake...jo faktiskt, jag vet att många av er vill slå mig hårt nu men det var verkligen en riktigt bra förlossning och ut kom älskade efterlängtade 3.an med ena handen först som superman...


Vår lilla kille var en glad bebis, en bebis som hängde på mammas höft i vår flängande vardag med två storasyskon och en inte så närvarande pappa.
Han var nöjd med att vara nära, vara med och slippa sova.
Det märktes fort att sömnbehovet var obefintligt och han sov oftast bara samma tider som mig, nån gång en liten stund på dagen...

Med tiden visade det sig att Lillebror inte riktigt är som andra barn... ett rätt fånigt uttryck egentligen för alla barn är väl olika... hmm han gör saker på sitt sätt helt enkelt. Har en annan logik än många av oss andra.
Han har tidigare utretts för asperger men det visade inget, han var rätt liten vid utredningen och vi valde att avvakta en tid istället för att gå vidare med utredning då.
Nu är utredningen upptagen igen med inriktning inom autismspektrat.
För oss är han lillebror helt enkelt... nej egentligen inte det minsta enkelt...
Som hans visa syster sa när hon var 4;
- Elian är speciell, det betyder att han inte är snäll alltid... men han är söt på håret...

Hennes syn på att han inte är snäll alltid är att han totalt saknar impulskontroll, får för sig helt galna idéer och det finns nog inget han inte kan genomföra. Bra egenskap som skulle kunna ta han långt, om han bara kände smärta eller fara... han har råkat ut för diverse olyckor och har bränt sig, brytit benet, skrubbat upp sig, slagit ut tandflisor etc.
Han har haft svårt med språket och valt att uttrycka sig med kroppen (LÄS slagits o bitits) och har svårt att hålla känslorna i styr (LÄS får hysteriska utbrott som får hans omgivning att vilja kasta in handduken)
men han är också världens finaste kille med en otrolig förmåga att läsa av människor, har ett amazing minne och kan känna igen platser och dofter som vi andra aldrig ens lagt märke till...

Det kommer handla mycket om honom i bloggen så jag tänkte att jag ger er en första presentation... I dagsläget är min trea 4,5 år.
Han är allergisk mot att ha tråkigt, älskar allt som är vilt och går fort... tycker inte om nya människor eller ändrade rutiner och fullkomligt avskyr att sova... det finns för mycket att göra i livet för att slösa bort timmarna på sömn.

Vi lär oss så mycket av vår lilla kille och framför allt öppnar han våra ögon till att se världen på ett annat sätt...

Hårda sparkar...

Lilla fröken T har en förmåga att gå i sömnen, prata i sömnen och bete sig allmänt knasigt när hon sover...

Igår natt vaknade jag av att hon sparkade hårt i väggen...

Jag försökte låta henne hållas så brukar hon snart sluta. 

J vaknar och sätter sig upp,

- Men T vad gör du?

Sovande liten fröken svarar;

- Jag sparkar hål i väggen...

Varpå J säger;

- Jaha men gör det lite tystare då... och somnar om... ha ha.... sömnen är viktig här så så länge man inte stör nån annan får man uppenbarligen ägna sig åt vad man vill ;)

Börja om...

Ja det kändes läge att börja om... ny blogg och nya tag...
Så vi börjar väl med en presentation. Jag har bloggat på olika ställen sen 2005, älskar att skriva av mig och att kunna gå tillbaka och läsa om alla de små o stora vardagsögonblicken man lätt glömmer...

Jag är alltså Tess, 30 år, från en liten stad i norrland, numera invandrad i stockholm. Har tre barn, i bloggen kallade Storebror, som är 11 och bor största delen hos sin pappa, lilla fröken T 7 år och lillebror 4 år.
Jobbar som personlig assistent och tillverkar smycken men är just nu sjukskriven då jag utreds för fibromyalgi med flera underdiagnoser.

Förmodligen går jag in närmre på oss alla längre fram i bloggen... välkommen hit ;)