Acceptans...

Det känns som jag simmar i lera, varje rörelse går sakta och får massivt motstånd... jag är livrädd för att få huvudet under ytan i rädsla att jag då aldrig kommer upp igen... varje rörelse skär i min kropp som om jag är på väg att brista...men jag simmar, sakta och med förtvivlan, men framåt simmar jag...

Jag har ingen diagnos än.. på gott o ont. Läkarna tror det är fibromyalgi, dvs mitt nervsystem skickar ut felaktiga o förstärkta smärtsignaler, väldigt enkelt förklarat... men jag har ingen diagnos än.
Man ska utesluta andra reumatiska sjukdomar, nervsjukdomar och muskelsjukdomar, pest eller kolera...
Man ska finkamma min kropp och noga söka igenom systemet efter de diagnoser man misstänker... ja diagnosER för vad vore fibromyalgi utan sina följdsjukdomar, och på nåt vis utreds jag nu med för endometrios och ibs och andra ointressanta namn...

Det intressanta är att jag verkligen inte kan ta in att jag är sjuk... jag Ä R sjuk.
Ibland när jag har ordentliga skov och är riktigt sjuk får jag panik och klamrar mig fast vid min fina sambo och tycker fruktansvärt synd om mig själv... medan läkarnas ord ekar om att jag måste acceptera att jag är sjuk...

Jag fullkomligt hatar att känna att min kropp inte klarar det jag vill, att känna mig svag o värdelös... och lägger ner för mycket grubblande på hur det blev så här och hur jag kan komma vidare...
Nån som står mig nära uttryckte otroligt ointelligent att det var konstigt att jag helt plötsligt var så sjuk. Visst är det fantastiskt... hur man en dag är frisk eller bara har lite symptom för att nästa dag bli sämre...
Det är det som är charmen med sjukdomar isn´t it, så många av alla vidriga sjukdomar i världen föds man inte med, utan de kommer faktiskt, från en dag till nästa, smygande eller som en bomb...

Jag har ju trots allt haft problem med detta sen jag var tolv, det har bara vara bättre o sämre perioder men inga såhär dåliga. Nu rasar det ena efter det andra, sjukdomen bröt ut ordentligt nu helt enkelt och jag får ta det för vad det är...
Men det är svårt att acceptera och det är svårt att inte hata...

Just nu provas nya mediciner ut vilket innebär illamående och hormonrubbningar och annat trevligt... som att vara gravid all over again fast utan nån mjuk kärleksluktande liten krabat som belöning... jag kräks på morgnarna, frossar i messmör och gråter över hur min dotters andetag låter när hon sover... allt är upp o ner med andra ord, men jag har världens bästa läkarteam bestående av flera specialister inom sina ämnen och känner mig trygg i att det här kommer gå framåt... sakta och smärtsamt, men framåt... det är allt som räknas :)