Nej jag har inte dött, det bara känns så ibland...dock kommer inte mina blogginlägg längre än till tankarna... längtar efter en app som omvandlar tankar till text... apple, på gång snart?
Det händer inte så mycket i mitt liv heller värt att skriva om... jag tar en dag i taget och min kropp mår inte alls bra. Då gäller det att se till att psyke o själ gör det istället och det är inte det lättaste...
I fibroutredningen kommer nästa stora steg under de kommande veckorna. Nästa vecka är det neuroundersökning för att se hur nerverna fungerar.
Sedan olika röntgen för att kolla rygg, nacke osv.
Blir bra det... har en suverän smärtpsykiater som var helt på min linje om mitt medicin-motstånd... det kändes bra, han berättade ingående och pedagogiskt om substanser o biverkningar o tog emot min skepsis med förstående och tålamod. Underbart... känner mig väl omhändertagen.
Sen var det ju det här med cystorna... det är väl inget tvivel längre om att jag har diagnosen endometrios :(
Jag sa gå in mer på vad det innebär sen men just nu är jag i ett mörkt hål där jag sörjer o deppar allt det går över det här...
En laparoskopi ska göras i början av september för att ta ut vävnad o se så att inget är elakartat, se hur det spridit sig och bekräfta diagnosen.
Det finns inte jättemånga sätt att behandla på och jag mår verkligen inte bra av hormonpreparat så det här känns krångligt... men en sak i taget.
Jag har haft problem kring ägglossning och mens ända sen tonåren och det blir bara värre. Att inte den här diagnosen satts tidigare?! Fast jag läste att det tar ca 5-7 år för många kvinnor att få rätt diagnos.
Nu tar vi en dag i taget bara. Smärtlindring är prio ett och jag försöker orka med aktiviteter med barnen.
Härom natten brast förmodligen någon av cystorna i magen för jag fick en hysterisk kramp o började blöda.
Jag vet att veckan efter mens brukar vara lättare så det är bara att räkna dagarna... bara ca tre veckor dit ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar